Den djävulska klipprocessen

Håller på att klippa en dokumentär just nu.
Jag är precis i början av processen då man har x antal timmar film som ska omsättas till ett resultat som kanske kommer att innehålla ett par procent av allt man filmat.
Det är en kreativ skärseld!

Det gäller att jobba på utan att stanna upp och ge tvivlet en chans. Inte fråga sig "har jag verkligen en film här?". Värst är att hamna i tänkandet där man övertygar sig om att alla dessa timmar film verkligen inte går att sammanfoga till något vettigt.

För att beskriva processen kan man säga att klippa en dokumentärfilm är som att lägga ett enfärgat pussel med ett hemligt antal bitar där det är meningen att vissa bitar inte ska finnas och där vissa bitar som inte verkar passa ihop ska bankas på plats i alla fall - och det är du som klippare som i slutändan bestämmer om pusslet ser rätt ut och om alla bitar lagts på plats.
Usch.

Men det finns ett ögonblick i varje filmklippning som gör all möda värd. När allt plötsligen klarnar. När ett flöde, ett berättande uppstår och allt tar form.
Men vägen dit är fruktansvärd.

Att filma en dokumentär är ingen konst - det är i klippningen som allt skapas!