En genre utan regler

Vilka filmer är dokumentärer? Dom som säger sig vara det, är det enkla svaret.
För så är det.
Genren dokumentärfilm är så som den utvecklats oerhört stil- och berättarmässigt gränsöverskridande. Det är inga problem att blanda in animationer, fiktiva spelscener eller berättarröster av skådisar.
Man kan göra kombinationer som dokumentär med inslag av konstfilm, experimentfilm, spelfilm, stumfilm - i stort sett vad som helst.
Hur kan det vara så?
Antagligen därför att dokumentärens inbyggda grundlögn - överenskommelsen mellan film och publik om att det som visas är fullkomligt sant, äntligen har grusats.
Film är subjektiv. Den är gjord av någon. Låt bygget reflektera denna någon. Ge en tydlig avsändare.
Det hörs grymtanden mot filmare som Michael Moore som enligt somliga manipulerar för mycket, förvränger och undanhåller fakta. Men då har man glömt något viktigt.
Moore uttrycker ingen universell objektiv sanning, han uttrycker en åsikt. En egen syn på det han skildrar. Och väldigt tydligt dessutom - han syns själv i bild och hans röst guidar publiken.
Problemen han attackerar är inte heller objektivt sanna. Det är problem som han ser det.
Svårigheterna uppstår när en film saknar en tydlig avsändare, när filmarens agenda är dold för tittaren. När det som presenteras inte problematiseras.